Nättidningen Fria Tider har idag fiskat upp en film där de två svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, som nyligen dömdes till längre fängelsestraff i Etiopien, sitter och diskuterar sina planer över Skype. Kvinnan de pratar med är sannolikt deras journalistkollega Anna Roxvall.
Där säger Johan Schibbye att de håller på att  ”rekrytera en mindre privatarmé för att ta sig sig över gränsen illegalt” och att deras ”fixare har sagt att alla har vapen, vi måste bara se till att ha mer vapen än de andra”.
Det syns att den omogne kommunisten (bl. a före detta redaktör för RKU:s publikation Rebell) tycker det är bra häftigt.
Men så sket det sig och de stötte, trots fixarens förberedelser, ihop med en enhet från den etiopiska armén som hade ännu fler vapen än de och de svenska kommunistpiltarnas privatarmé mejades ner till sista man. Själva klarade de sig genom att, som några andra lumpna imperialister, dra av sig tröjorna för att visa att de var vita (!)
Men deras svenska kollegor fortsätter förfasa sig över att den primitiva etiopiska regimen inte respekterar solidariska vänsterjournalister som bara gör sitt jobb. Att fängsla en journalist är ju att bära hand på själva demokratin, majestätsbrott.

Faktum är att de där killarna och deras familjer och supportrar kan vara väldigt glada för att de inte sköts på fläcken, eller gick ett ännu värre öde till mötes.

Det här visar hur genomkorrupta svenska media är. Filmen har tydligen använts som bevismaterial i rättegången. När? Inte ett knyst om detta i svensk etablissemangsmedia, där man naturligtvis har känt till det.

Det här är svidande pinsamt för den svenska journalistkåren, den minoritet som inte är underbegåvade eller psykopater, vill säga.

Hur går det för änkorna och de föräldralösa barnen till Schibbyes och Perssons fallna privatsoldater? Kommer vi att få se svenska journalister ila ner saliga i anden till Somalia för att spåra upp dem?
Kommer några av herrar Schibbyes och Perssons vanliga uppdragsivare, som SvD eller rent av de solidariska indignationsproffsen på ETC eller proletären ta sitt ansvar och kompensera deras familjer? Inte?

Några somalier är kanske svinn man får räkna med när man producerar angelägna utrikesreportage åt tidnigskonsumerande svenska vänsterbrackor.

Jag är en cynisk, sur farbror, erkännes. Ni som inte gillar vad jag skriver - det finns säkert något trivsamt på TV. Här min lilla nyårskrönika som i dagarna publicerats i Nationell Idag.

Utrikeskrönika, 2011

Kim Jong-Il är död.

2011 kan annars summeras som ett år av många ärorika segrar för Ljusets krafter. Redan förra vintern kom våren till arabvärlden. Utsvultna på demokrati och med inga andra vapen än twitter och Facebook reste sig folket och avsatte despoterna i Tunisien, Egypten och Jemen. I Libyen startade den galne tyrannen Gadaffi krig mot sitt eget folk för att få behålla makten, men med lite hjälp av de gamla  Goda makterna USA, Storbritannien och Frankrike störtades även han till sist och fick smaka sina offers rättfärdiga vrede. I Syrien blåser sig Frihetens vindar allt starkare.

Mitt under denna befrielse av Arabvärlden spårades också i slutet av april Mänsklighetens fiende nr. 1, Usama Bin Laden, som dittills hade gäckat rättvisan i snart två decennier. Bäst hade varit att ställa honom inför rätta i Haag, men Navy SEALs var tvungna att göra processen kort med honom så ingen oskyldig skulle drabbas. En mycket viktig seger och ett psykologiskt hårt slag för islamofascismen.

I somras fick vi i den fria världen en grym påminnelse om att det inte bara är den muslimska fundamentalismen som hotar friheten och demokratin. Anders Behring Breivik visade den 22 juli den kristna fundamentalismens och främlingsfientlighetens fruktansvärda, blonda, blåögda ansikte. Driven av ursinnigt hat mot demokratin och mångfalden sprängde han först en bilbomb utanför regeringsbyggnader i centrala Oslo, som skördade 8 människors liv. Därefter begav han sig till de norska socialistungdomarnas sommarläger på Utøya och sköt kallblodigt ihjäl 69 barn och ungdomar.

 Breiviks dåd visar att kampen mot den inre fienden, högerextremismen, hittills inte har tagits på tillräckligt stort allvar. Den fanatiskt pro-israeliske gutten har sedan diagnostiserats som paranoid schizofren, men låt oss inte krångla till det: en nazist är en nazist.

 Den ekonomiska krisen är inte över, men det är inget att oroa sig för. USA och Europa tar nämligen emot fler invandrare än någonsin och all forskning visar att invandring är gynnsam för tillväxten.

 Italien blev i höst äntligen kvitt den gamle skandaltyngde halvfascisten Berlusconi. Värre är det för Ryssland, där Vladimir Putin, som alltmer börjar likna en gammal ond tsar, håller fast vid makten. Men det ryska folket lär inte acceptera hans obehagliga nationalistiska tendenser och autokratiska fasoner hur länge som helst. Putin bör nog följa Berlusconis exempel och lämna medan tid är, om han inte vill gå Gaddafis öde till mötes.

 Det finns förvisso fler mörka moln på himmelen. Ur det mörkaste av dessa kan närsomhelst en flygande holocaust komma farande, om Iran får fortsätta sitt kärnkraftsprogram utan att världssamfundet ingriper. 2012 är ju förutspått i många traditioner att bli ett ödesdigert år och det kanske det blir om inget resolut görs åt detta akuta hot mot mänskligheten.

 Vi går mot ständigt ljusare tider, men skulle vi slå av på takten kommer det totala mörkret att inträda.

Gott Nytt År!

Jag är EXPO-supporter. Och EXPO är där hjärtat sitter. Så jag bestämde mig för att hjälpa till med lite rapporter om högerextrem aktivitet på min ort (som är där hjärtat sitter, dvs hela världen), eftersom jag ju har min egen blogg. Det är helt sjukt vad mycket hat som händer hela tiden! Kolla bara vad jag fick fram:

MAN SA ”NEGER” I SKÖVDE
-En berusad man på McDonalds i Skövde, fredags vid 22.30-tiden hördes uttala ordet”neger”. Personalen tillkallade polis, men mannen hade hunnit äta upp sin Big Mac-måltid och avvikit. En halv pommes frites var kvar.

NATIONALDEMOKRAT ÅTALAD
- En man som var aktiv i ND:s valkampanj i Motala 2002 åtalas för fortkörning, med sin svärmor i bilen. Eftersom han bara låg i 125/h på E4 kan han inte åtalas för hatbrott, enligt polisen.

ANTISEMITISM I MOLDAVIEN
- En judisk kvinna i chrusstpoohl i Moldavien har fått sin brevlåda förstörd. Fler judar utsätts för brott i östeuropa varje dag, utan att EU gör något, rapporterar ADL.

Vill Du hjälpa till i kampen mot rasismen?
- Kontakta oss! Om vi firar sabbath eller sätter på minderåriga från Ungdom mot rasism när du ringer eller mejlar kan du lämna meddelande hos DN, Expressen, SvD, Aftonbladet, SvT, Tv4 eller din lokaltidning, så hör vi av oss.

I Godhetens tjänst sedan 1995. Stieg Heil!

En 32-årig man, något av en enstöring, säger sig vara ”Tempelriddare”. Han lägger ut bilder på sig själv på nätet där han poserar i svart uniform med hemmagjorda utmärkelser, eller siktar med vapen, iförd våtdräkt. På internet publicerar han också ett femtonhundra sidor långt, totalt osammanhängande, ”manifest”.

Det borde inte vara överraskande för någon om en sådan person visar sig vara psykotisk.

Ändå är det med illa dold besvikelse journalister och politiker reagerar på beskedet att Breivik är svårt psykiskt sjuk. ”Paranoid schizofren” lyder diagnosen, vilket betyder klassisk, veritabel galenskap. Borta är den högerextreme islamofoben (som egentligen var så välkommen för dem), ”det blonda, kristna hotet” som Jenny Nordberg skrev i SvD. Det där med rasistiska nätverk, näthat, bla, bla är ju inte så relevant om han i princip lika gärna kunde ha trott att sig vara kungen av Gondor, tvungen att döda orcher.

Riddar Breiviks virtuella persona har från början varit så bisarr att det inte alls är svårt att tänka sig att han mentalt befinner sig i en annan värld. Däremot är det helt osannolikt att en så gravt psykotisk person, som dessutom fick frisedel vid sin mönstring och inte har några som helst kända färdigheter förutom att åka skateboard och spela dataspel skulle kunna ensam planera och utföra ett dåd av det slaget.

Aldrig.

Vart tog vänstern vägen?

Det finns en våldsvänster, som består av halta, lytta och mentalt störda ressentimentsfyllda individer, som behandlas med silkesvantar av vår politiskt styrda polis och favoriseras av Bonniers och Aschbergs produktionsbolag.

Det är inte de missfostren det handlar om.

Var är fredsörelsen som var överallt under mitt 80-tal, var är de patetiskt hyperseriösa intellektuella på DN-kultur (förutom DN:s moraliske gigant Jésus Alcala som avslöjades som bluff och svindlare, men nu efter många års fängelse återuppstått i SvD)? Var är Arne Ruth?
Var är alla raggsocks-idealister, var är alla grötmyndiga idioter från FN-förbund som föreläste i skolorna?

När hörde vi av Svenska Freds på sistone, eller någon ständigt skitnödig ”pacifist”?

Var är min barndoms alla sossekäringar med fredsmärken, var är Linus Brohult?

Var är resten av ”plogbillsrörelsen” – har man inget att göra nu för tiden när världens hiskliga militärer bara slåss mot ”terrorismen”?

Faktum är att när sovjetunionen avvecklades 1989 var den nyss så högljudda”fredsrörelsen” inte användbar längre.
Och bara försvann, inom loppet av några år.

Hur rekryterades dess ledande aktivister, hur finansierades de?

Och framförallt – var har de befunnit sig de senaste tio åren, när hela västvärlden dragits in i ett perverst krig utan slut?

En snart 70-årig man lynchas inför TV-kamerorna. Överste Gadaffi. Vi har för inte länge sedan fått se hans forna kollega Saddam Hussein hängas.
Jag hade tänkt illustrera det här inlägget med videoklipp, men avstår.
Den som vill förkovra sig i denna stolta tradition av sionistisk/amerikansk/”demokratisk” imperialistisk triumfalism kan ju roa sig med att söka på youtube efter bilderna på den offentliga skändningen av Mussolinis och Clara Pettacis lik inför en jublande kommunistpöbel i Milano – ni stöter direkt på de käckt, men hatiskt kommenterade amerikanska journalfilmerna.
Det finns politiska system jag avskyr, men jag skulle inte sitta och njuta av bilder på avrättningen av en kommunistledare, eller en rasistisk afrikansk despot, tvärtom.
Annat med den sionistisk/amerikanska imperialismens hatobjekt, där ska informationskonsumenterna glädjas åt de förhatliga fiendernas lidande och död.

Själsdöda svenska nyhetskommentatorer, ledarskribenter, försvars- och utrikesministrar uttrycker sin pliktskyldiga, opportunistiskt unkna tillfredsställelse över ”demokratins” och storfinansens senaste framgångar i klyschor formulerade i någon utländsk think-tank (eftersom de inte kan eller gitter tänka själva).

Vad är det för slags atavistiskt barbari vi håller på att vänja oss vid, i högupplösning?

Den andra och avslutande artikeln om Spanska inbördeskriget, ursprungligen publicerad i Nationell Idag #35, 2011.

Den 18 juli 1936 bryter inbördeskriget ut. I sista stund hade resningen i Marocko förråtts och rebellerna gick därmed miste om det överraskningsmoment de räknat med. Regeringsradion gick snabbt ut med budskapet att revolten var isolerad till Marocko och snart skulle vara nedslagen. I själva verket säkrades flera större städer – Sevilla, Córdoba, Cádiz i söder, Valladolid, Zaragoza och hela det starkt carlistiska Navarra i norr för nationalisterna rätt omgående, men större delen av landet blev i ett första skede kvar på den republikanska sidan.

Inte minst Madrid och Barcelona.

Där styrde strax de socialistiska, kommunistiska och anarkistiska miliserna och ”folkdomstolarna” – ett veritabelt skräckvälde rådde. Generalen Lopez Ochoa (själv republikan och frimurare), som tillsammans med Franco spelat en ledande roll i kväsandet av Asturienrevolutionen 1934 och därför hatades och betraktades som förrädare av den yttersta vänstern, halshöggs i sin sjukhussäng 19 augusti. Hans avhuggna huvud bars sedan runt på Madrids gator i triumf av en blodtörstig vänsterpöbel i en av många scener från det republikanska Spanien som påminner bara alltför mycket om Franska revolutionen.
Verkliga eller inbillade politiska motståndare och deras familjer, eller alla som kunde uppfattas som ”klassfiender” var lovligt byte för det röda avskummet. Bestialiska avrättningar, tortyr och våldtäkter, ofta inför familjemedlemmar, var inget ovanligt. Naturligtvis vände sig det revolutionära hatet inte minst mot Kyrkan. Vad som äger rum i det röda Spanien under inbördeskrigets första halvår är en av de värsta religionsförföljelserna i modern tid. Tretton biskopar och över sjutusen präster, seminarister, munkar och nunnor avrättas före årsskiftet, i många fall efter utstuderad tortyr (hur många tusentals lekmän som skändades, torterades och mördades främst för sin tro är av naturliga skäl svårare att räkna). För att assistera de röda med expertkompetens på det området skickade Moskva några av sina bästa förmågor under ledning av mästerbödeln, NKVD-generalen Alexander Orlov, som egentligen hette Leiba Lazarevich Feldbin, men likt Trotsky (Bronfstein), Kamenev (Rosenfeld), Radek (Sobelsohn) och otaliga andra prominenta judiska bolsjeviker, tagit sig ett mer ryskklingande namn.

I augusti skickade Moskva också en ny ambassadör (som bara bytt förnamn) till Madrid, Marcel (Moses) Rosenberg. Den spanske politiker som från krigets utbrott var ledande på den republikanska sidan var inte längre frimuraren och liberalen Manuel Azaña, utan frimuraren och vänstersocialisten Largo Caballero, som uttryckligen identifierade sig med Lenin, men Rosenberg och ytterst sett Stalin hade nu den verkliga makten i det röda Spanien.

De som ändå vill klamra sig fast vid lögnen att den republikanska sidan egentligen var demokratisk kan reflektera över vad som hände med den spanska guldreserven, världens fjärde största. Redan 14 september 1936, alltså knappt två månader efter inbördeskrigets utbrott, hämtades den av myndigheterna för att skeppas från Cartagena till Moskva (förutom en mindre del som löstes in i Frankrike). Det behöver knappast tilläggas att den aldrig återbördats.

Ändå har vänsterpropagandisterna fram till idag haft mage att framställa republikanerna/de röda som fattiga och dåligt utrustade i jämförelse med nationalisterna. Sanningen är att de inte bara helt kriminellt skänkte Spaniens guldreserv till husse i Moskva, de behärskade också under större delen av kriget landets viktigaste industricentra. Dessutom hade nationalisterna emot sig större delen av världens massmedia, då som nu huvudsakligen i händerna på krafter som i varierande grad sympatiserade med kommunismen och framförallt hatade allt det traditionella Spanien stod för.

Spanska inbördeskriget har ofta beskrivits som ett ”internationellt inbördeskrig”, eller en generalrepetition för Andra världskriget. Nationalisterna fick militärt stöd av Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland, de röda av Sovjetunionen, men även diskret av Frankrike under judiske premiärministern Léon Blums socialistisk/kommunistiska folkfrontsregering. En annan propagandalögn som fortfarande cirkulerar i läroböcker och Tv-program är att det tyska/italienska militära stödet i form av materiel och expertkunskap till nationalisterna var långt större än det sovjetiska till ”republikanerna”. Faktum är att axelmakternas stöd sammantaget knappt matchade det sovjetiska.

Komintern öppnade rekryteringskontor för de ”internationella brigaderna” runtom i världen. Mellan 30- och 35 000 frivilliga, de flesta kommunister, tog värvning, däribland drygt 500 svenskar. Till det kom ett okänt antal sovjetiska instruktörer. Tre gånger så många frivilliga, däribland 70 000 italienare och 14 000 tyskar, anslöt sig till den nationalistiska sidan. Med all sannolikhet hade många fler från andra länder anslutit sig om Franco-sidan aktivt kunnat eller velat rekrytera utlänningar. Nu var så ofta inte fallet, utan de nationalistiska arméförbanden accepterade närmast motvilligt dem som på eget bevåg tog sig ner till Spanien. Här ska sägas att attityden var mycket annorlunda bland carlister och falangister, som hade goda utländska kontakter, men dessa hade för den gemensamma sakens skull underställt sina förband en arméledning som ofta, kanske på grund av nationella prestigekänslor inom officerskåren, betraktade utländska volontärer med misstänksamhet.

Den största utländska kontingenten på den nationalistiska sidan, efter italienare och tyskar, var Eoin O’Duffys irländska brigad. Stödet för Franco och den nationalistiska sidan var överväldigande i det starkt katolska Irland. O’Duffy hade varit en av den legendariske Michael Collins närmsta män under irländska frihetskriget, varit IRAs stabschef, blivit den yngste i Europa att utses till general, varit Irlands polischef, och förste ledare för Fine Gael, ett av landets än idag två dominerande partier.

Efter att ha kontaktats av en carlistisk representant organiserade O’Duffy sensommaren och hösten 1936 en värvningskampanj på Irland. Över 7000 svarade på appellen till det spanska korståget, som nationalisterna med all rätt kallade sin sak. Av dessa antogs 700 i en första omgång. Fler skulle ha åkt senare, men i början av 1937 hade Francos intresse för det irländska deltagandet svalnat. Den mest sannolika orsaken är att han i detta känsliga läge inte ville stöta sig i onödan med England, där man av flera skäl inte var överförtjust åt denna stora mobilisering av stridbara irländska katoliker under en ledare med uttalat fascistiska sympatier, av vilka de äldre dessutom i regel var meriterade veteraner från IRA och fristatsarmén.

Få insatser har blivit så beljugna och smutskastade av vänstern som den irländska brigaden, få personer så postumt förtalade och karaktärsmördade som O’Duffy. Få irländare i hans framstående generation var så betydande, som frihetskämpe, militär, ämbetsman och politiker. Denne man förklenas regelmässigt av vänsteretablissemangets historiker och framställs som en alkoholiserad pajas. Det senaste, helt grundlösa, förtalet (påhittat femtiofem år efter hans död) går ut på att han skulle ha varit ”garderobshomosexuell”. Om de irländska frivilliga antyds ofta att de aldrig såg strid utan istället gick sysslolösa och berusade på billigt rödvin tills dess spanjorerna fick nog och skickade hem dem. Inget av detta är sant, irländarna skötte sig exemplariskt och räknade dussinet döda och över hundra skadade. När de kom tillbaka till Dublin 22 juni 1937 hälsades de vid kajen som hjältar av över tiotusen personer. I boken Crusade in Spain som utkom 1938 skriver O’Duffy avslutningsvis:

”Vår lilla styrka spelade ingen framträdande roll i det spanska kriget, det fick den inte tillfälle till, men vi såg till att vårt land var representerat i kampen mot kommunismen.
/…/ Våra frivilliga var inte äventyrare. Över 90 procent var sanna korsfarare, som lämnade trygga hem bakom sig – många i hemlighet, för att inget skulle kunna hindra dem från att fullfölja sin avsikt.
/…/Vi har kritiserats, hånats och förtalats, men sanning, rättvisa och anständighet kommer att segra och tiden kommer att ge oss rätt. Vi är inte ute efter lovord. Vi gjorde vår plikt. Vi åkte till Spanien.”

Bland de många som ”gjorde sin plikt och åkte till Spanien”, var även rumänerna Ion Mota och Vasile Marin, bägge ledande inom den rumänska Ärkeängeln Mikaels legion, även känd som Järngardet. Mota var rörelsens andreman, ledaren Codreanus närmsta vän och svåger, gift med dennes syster Iridenta. De stupade som spanska främlingslegionärer i Majadahonda utanför Madrid, 13 januari 1937.
Meningen var från början aldrig att de skulle ta värvning eller alls delta i själva kriget. De ingick i en rumänsk delegation om sju man som åkte till Spanien för att överlämna ett svärd i gåva till general José Moscardó, Alcázars befälhavare.

Vilket för oss in på det mest episka avsnittet i detta grymma krig.

Alcázar är en fästning som tornar upp sig ovanför Toledo, den gamla kungastaden i landets mitt. Vid tiden för inbördeskriget hade den sedan länge fungerat som militärakademi. Där förskansade sig, under ledning av stadens gamle militärguvernör Moscardó, dagarna efter militärrevolten ca 1800 nationalister. Stommen utgjordes av 600 civilgardister, därtill ca 200 arméofficerare, ett hundratal falangister, carlister och andra vapenföra män, samt ca 100 gamla, drygt 500 kvinnor och 50 barn, som alla behövde sättas i säkerhet för den röda terror som väntade.

Toledo ligger mitt i det som vid krigets början var den republikanska zonen, bara dryga 6 mil från Madrid och rebellerna kunde omöjligen hålla själva staden när väl regeringstrogna styrkor anlände måndagen 21 juli, utan drog sig tillbaka till fästningen på höjden ovanför. De hade lyckats komma över rikligt med ammunition från en vapenfabrik i staden, men hade bara gevär, några kulsprutor, en del granater och tre vattencisterner.

Under drygt två månader skulle fästningen bombas sönder och samman av de förkrossande överlägsna regeringsstyrkorna, från luften, från sovjetiska stridsvagnar och tungt artilleri, men trots en till synes hopplös situation höll de belägrade ut ända till den 27 september, när de till sist befriades av nationalistiska trupper.

Historien om försvaret av Alcázar är på alla sätt dramatisk och heroisk, men särskilt en ovanligt gripande händelse, alldeles i början av belägringen, har gått till eftervärlden. De rödas kommittéer för ”revolutionär rättvisa” kallades allmänt för tjekor, även av dem själva, efter den sovjetiska hemliga polisen. Den 23 juli ringde bossen för tjekan i Toledo, advokaten Candido Cabello, upp överste Moscardó för att meddela att de hade tillfångatagit hans 17-årige son Luis och skulle skjuta honom ifall inte Alcázar kapitulerade. Kommunistbossen lämnade över luren till pojken och följande korta samtal utspelade sig mellan far och son:

- Pappa!
- Vad händer, min pojke?
- De säger att de ska skjuta mig om du inte ger upp Alcázar.
- Min son, om de gör det – anbefall din själ åt Gud, utropa – Viva España! och dö som en patriot. Var tapper, min pojke, kram!
- Ja pappa, stor kram!

Luis Moscardó sköts förmodligen inte omgående utan tre veckor till en månad senare.
Den 20 november avrättas José Antonio Primo de Rivera i fängelset, ytterligare en av otaliga detta första halvår av ett krig som skulle hålla på till 1 april 1939.
Förekom det inte övergrepp och grymheter på båda sidor?

Förvisso, ingen försvarar avrättningen av Garcia Lorca, men att det var den republikanska sidan som inledde terrorn och överlag var utan jämförelse laglösare, brutalare och grymmare står bortom allt tvivel. Inte heller var det en strid mellan ”demokrati” och ”fascism”, utan i verkligheten mellan den europeiska civilisationens försvarare och kommunismens kreatur; det enda sannolika alternativet till Francos mycket moderata diktatur efter kriget hade varit en iberisk sovjetunion. Vad det i sin tur på lite sikt hade kunnat få för geopolitiska konsekvenser för resten av Europa är inte svårt att föreställa sig.

Ur det perspektivet har vi alla anledning att vara tacksamma mot de män och kvinnor som gav allt i korståget mot kommunismen.

Och vann!

Litteratur:
Beevor, Anthony, The Spanish Civil War (New York 1983).
Blinkhorn, Martin, Carlism and Crisis in Spain, 1931-1939 (Cambridge, 1975)
Carrol, Warren, The Last Crusade (Front Royal, Virginia 1996)
Dolbeau, Christophe, Ce qu’on ne vous a jamais dit sur la guerre d’Espagne (Atelier Fol’fer 2010)
Othen, Christopher, Franco’s International Brigades, (Chippenham,Wiltshire 2008)
O’Duffy, Crusade in Spain, (Clonskeagh, 1938)
Payne, Stanley, The Civil War in Spain, (New York, 1962)
Poncins, Léon de, Histoire secrète de la Révolution Espagnole (Paris, 1942)

För en tid sedan publicerades två längre artiklar av undertecknad om Spanska Inbördeskriget i Nationell Idag. Jag har inte skrivit något på bloggen sedan i somras, jag är fortfarande fokuserad på annat arbete. Men när jag nu publicerar något tar jag tillfället i akt att kommentera två saker:

1) Facebook.

Jag har aldrig hållt på med det, men sedan flera år finns en sida i mitt namn som många helt naturligt antar är ”min”. Det är den inte, jag har aldrig haft något med den att göra och vet inte vem som har lagt upp den. Vem det nu än är så har vederbörande av allt att döma haft välvilliga intentioner, men det är inte jag, så snälla – försök inte kontakta mig den vägen.

2) SvP

Det stämmer att jag anslutit mig dit. NSF hade av olika skäl inte varit ett alternativ (inte för att jag räds ”stämpeln”), men det har varit ett mycket ungt parti, med genuina, osjälviska personer i ledningen, som visat att de kunnat stå pall för ett exceptionellt tryck och mogna politiskt samtidigt, vilket är imponerande. Mina, om än sporadiska, kontakter med ledande personer i organisationen under över ett decennium har också varit genomgående förtroendeingivande. Jag är på deras sida, helt enkelt.

Praetero anser jag att Obama och Reinfeldt är storfinansens marionetter, nu till Spanska inbördeskriget…

Det är 75 år sedan Spanska inbördeskriget utbröt. Få konflikter i historien är så missförstådda. Standardversionen – ni vet den om militärkuppen mot en demokratiskt vald regering och det nobla spanska folket som kämpade mot ”fascismen” är en grotesk förvrängning; ett av de mest flagranta exemplen på hur lögnpropaganda blivit officiell historieskrivning.
Det första som ska understrykas är att den spanska vänsterregimen vid tiden för den nationella revolten inte, som den i regel framställs, var en koalition av fromt reformsinnade liberaler och socialister, utan vad som rådde i praktiken var ett kommunistiskt/anarkistiskt terrorvälde. För det andra är det viktigt att vara klar över att det var mindre än halva den spanska officerskåren som reste sig, resten var lojala mot regimen, men med upprorsmännen reste sig åtminstone halva spanska folket. De regimtrogna styrkorna hade också mer krigsmateriel och större ekonomiska resurser än de nationalistiska rebellerna.

Vad få vet idag, på grund av den tillrättalagda historieskrivning som varit låst i ett mer eller mindre marxistiskt schema, är att det finns många exempel på genuina folkliga uppror sedan Franska revolutionen, och de har i flertalet fall varit katolska, patriotiska revolter mot Revolutionens principer, för Gud, familj och fosterland, från Vendée-upproren 1793 till Ungern 1956. Till skillnad från de ödesdigra socialistiska ”revolutionerna”, som i själva verket har varit internationellt organiserade kupper, beställda och betalda av den kosmopolitiska storfinansen, har dessa revolter alltid skett ur nästan hopplöst underläge och slutat i tragiska nederlag. Därför är de som regel lite, om ens alls, kända av människor idag.
Spanska inbördeskriget är det stora undantaget. Det är den enda större konflikt i västerlandets sorgliga sentida historia som de nationella, kontrarevolutionära krafterna faktiskt vunnit.
Som alla andra katolska länder hade Spanien sedan Franska revolutionen och de därpå följande Napoleonkrigen plågats av inte bara krig, utan kapitalistisk centralisering, industrialisering och frimurarförtryck av Kyrkan, med proletarisering av stora delar av befolkningen som följd. Den nationella stoltheten hade så när hämtat sig från förlusterna av de sydamerikanska kolonierna under seklets början när landet 1898 förlorade de sista, Cuba och Filippinerna, till USA under förödmjukande former.
Landet undgick visserligen Första världskriget, men var alltmer plågat av inre konflikter och påverkat av mellankrigstidens allmänna turbulens. Efter ett pinsamt militärt nederlag i Marocko gjorde en grupp officerare statskupp 1921. Under militärdiktatorn Miguel Primo de Rivera rådde trots allt ett relativt lugn. Under hans sju år vid makten avrättades ingen och han trädde frivilligt tillbaka när han fann tiden mogen och överlät makten åt monarken Alfonso XIII. Denne var dessvärre en playboy, långt mer intresserad av fruntimmer, hästar och sport än av att styra sitt rike. I april 1931 hade de rojalistiska kandidaterna påtagliga motgångar i lokalvalen, varpå kungen abdikerade. Om han verkligen fruktade de revolutionära strömningarna i landet eller tog tillfället i akt att avbörda sig sitt betungande ämbete (eller både och) är svårt att veta.
Så utropas då den andra spanska republiken, med en regering dominerad av frimurare, liberaler och socialister. Nu börjar också den Spanska revolutionen. Precis som under den Franska eller Ryska dito riktas det revolutionära hatet först och främst mot Kyrkan. Redan under maj bränns över hundra kyrkor och kloster av anarkister och kommunister. Värst drabbas huvudstaden. Varken polis eller brandkår ingriper. Inte bara får extremvänstern hädanefter fara fram som de vill mot Kyrkans män och kvinnor, regeringen stänger också alla katolska skolor, konfiskerar de religiösa ordnarnas egendom, förbjuder krucifix på offentliga platser etc.
För att förstå hur våldsutvecklingen eskalerade åren efter att den ”demokratiska” vänsterregeringen med liberale premiärministern, frimuraren Manuel Azaña kommit till makten räcker det med att se till statistiken för antalet bombdåd: från inga alls 1930, till 175 under 1931, 428 under 1932 och 1156 under 1933. Det rörde sig nästan uteslutande om otåliga vänsterextremisters terror och var inte riktad mot regeringen, utan vänsterns motståndare och hatobjekt.
I slutet av 1933 hölls nya val, som blev en stor seger för en center-högerkoalition som även innefattade radikalt traditionalistiska och nationalistiska grupper som Carlisterna och Falangen. Naturligt nog intensifierades våldet från den extrema vänstern ytterligare, men även den f.d. liberale premiärministern Azaña deklarerade den 1 juli 1934 – ”Vi föredrar vilken katastrof som helst framför en regering i händerna på fascister och monarkister, om det så ska innebära blodspillan”.

Det skulle snart ske, i stor skala. Den 5 oktober 1934 utbröt ett uppror i Asturien i norra Spanien mot den i högsta grad lagligt valda regeringen. Asturienrevolutionen stödde sig på en ”röd armé” av 20000 socialistiska gruvarbetare, 6000 kommunister och åtskilliga tusen anarkister. Efter 17 dagars rött terrorvälde, och bland annat avrättningarna av 34 helt oskyldiga munkar och präster, ingrep armén under den unge generalen Francisco Franco. Efter hårda strider var ca 1300 döda och 3000 skadade. Franco har kritiserats för att ha varit alldeles för hårdhänt mot de stackars kommunisterna. Faktum är att vid den här tiden kunde ingen ärlig, normalintelligent människa hysa några som helst illusioner om vad en bolsjevikrevolution skulle innebära och förstod att den måste kvävas i sin linda. Kommunisternas massmord i Ryssland och under Bela Kùns (Cohens) rätt kortlivade skräckvälde i Ungern låg för nära i tiden och hade ännu inte kunnat skönmålas, överslätas eller förtigas så som skulle bli norm i västerländsk historieskrivning under efterkrigstiden.
I jämförelse med Asturienrevolten 1934, och det som komma skulle, var 1935 ett förhållandevis lugnt år, även om våldet naturligtvis fortsatte, om än med lägre intensitet; bara tio falangister, t ex mördades av de röda det året. I början av 1936 var det så dags för val igen. Som Christophe Dolbeau sammanfattar det i sin utmärkta bok från förra året ”så kom nu den av vänstern så efterlängtade valsegern, visserligen med en minoritet av rösterna, men som ändå gav en komfortabel parlamentsmajoritet, i samma stund innebär det utlösningen av alla frustrationer, allt hat och alla verklighetsfrämmande föreställningar. Språnget ned i avgrunden. Strejker, landockupationer, lönnmord, attacker mot kaserner, anlagda bränder av kyrkor, tidningar och politiska lokaler, alla provinser sätts i brand utan att regeringen gör något för att befästa sin auktoritet.”
Vänsterliberalen Manuel Azaña var nu åter premiärminister och Spanien ett land där våld och kaos härskade. De flesta, oavsett om man var för eller emot, hade svårt att se vänsterstyret som annat än en övergångsregering i väntan på ett kommunistiskt maktövertagande. Parallellerna med Ryssland efter februarirevolutionen 1917 var för slående. Efter att tsaren tvingats abdikera styrdes landet formellt av socialisten och frimuraren Kerenskij, som i praktiken bara krattade i manegen för bolsjevikrevolutionen i oktober samma år.
Under vänsterregeringens fyra första månader 1936 hade det i praktiken sanktionerade politiska våldet resulterat i 269 döda, 1287 skadade, 160 förstörda kyrkor, 341 strejker, varav en tredjedel storstrejker, 146 bombattentat och 10 skövlade tidningsbyggnader.
Ända fram till inbördeskrigets utbrott var det närmast uteslutande extremvänstern: socialister, kommunister och, kanske framförallt, anarkister som stod för våldet. Den enda av de nationalistiska grupperingarna som i det här skedet, strax före militärrevolten, var tvungna att besvara vänstervåldet var falangisterna, som var mest utsatta.
Falange Española, Falangen, var Spaniens fascistiska parti, grundat och lett av den närmast helgonlike José Antonio Primo de Rivera, äldste son till general Miguel Primo de Rivera, som med stöd av kungen varit landets diktator 1921-28 (död 1930). Den falangistiska sociala doktrinen var på många sätt radikal. Själva betecknade de sig inte som fascister, utan nationalsyndikalister och det fanns definitivt ett vänsterelement inom denna rörelse, som samtidigt överlag var starkt katolsk och nationalistisk. Den hade också en avgjort mer intellektuell prägel än de flesta av tidens fascistiska rörelser, vilket inte hindrade en bred uppslutning från alla samhällsskikt.
Det andra militanta högerpartiet med egen våldspotential var Carlisterna. Rörelsen har sitt namn efter den spanske tronpretendenten Don Carlos (1788-1855), vars anspråk på tronen ledde till tre större krig under 1800-talet, Carlistkrigen (1833-40, 1847-49 och 1872-76). Det var inte bara en serie konflikter om tronföljd, utan i högsta grad ideologiskt motiverade krig, troskrig, om man så vill. Carlisterna stod för en folklig, djupt katolsk, regional och rural konservatism mot den styrande borgerliga, kapitalistiska, centralistiska liberalismen vilande på Franska revolutionens principer. Carlismen hade omedelbara rötter i de guerilla –band (ja, det är därifrån ordet kommer) som kämpade för Kyrkan och fosterjorden mot Napoleons arméer i början av 1800-talet. Samma taktik – att kompensera materiell underlägsenhet genom att utnyttja sin överlägsna kunskap om hemmaterrängen, hade halvtannat decennium tidigare systematiskt använts av bönderna i Vendée som reste sig mot Franska revolutionens terror.
Carlismen var liksom falangismen starkt antikapitalistisk, men till skillnad från den senare radikalt antimodernistisk, dess politisk-filosofiska doktrin kallades Traditionalism (ej att förväxla med Julius Evola et cons.). Carlismen fanns visserligen också representerad över hela landet, men hade på ett annat sätt en regional förankring, med sitt fäste i det huvudsakligen baskiska Navarra. De blev inte i samma utsträckning som falangisterna indragna i städernas dödliga gatuvåld, men i de delar av norra Spanien där de behärskade landsbygden förberedde sig under våren 1936 deras milis, de rödbaskrade requetés, fruktade för sin skicklighet och sitt dödsförakt, för det krig de visste stod för dörren. Redan den 7 mars, drygt fyra månader innan kriget utbröt, utgick budet från Jaime del Burgo, befälhavaren för Requetés i Pamplona – ”Vi ska storma Revolutionens barrikader, och med våra bajonetter för alltid rensa bort den smutsiga, främmande marxismen.”
Den spanska officerskåren var vid den här tiden genomstungen av frimurare, upp på dess högsta nivåer. Bara 17 generaler ställde sig på rebellernas sida, mot 22 på vänsterregimens. Francisco Franco var inte ursprungligen den drivande bakom revolten, men blev snart dess givne ledare. Vid tiden för revolten var han placerad på Kanarieöarna, en ovanligt perifer post för en så meriterad officer – han stod inte i gunst hos vänsterregimen. Under större delen av sin karriär hade han dock tjänstgjort i Marocko, där han utmärkt sig i strider mot muslimska rebeller och, inte minst, varit med om att bygga upp den spanska främlingslegionen, vars högsta befäl han också varit. Han var omtyckt och respekterad av sina officerskollegor och mannar.

De militära enheterna i Marocko var av vital betydelse för upproret, där fanns de mest luttrade och stridsvana militärerna. Där fanns inte minst elitstyrkan främlingslegionen, som Franco varit med om att bygga upp (efter fransk förebild) och vars tredje chef han varit. Den skulle under kriget utgöra stommen på den nationalistiska sidan. I Marocko fanns även rent muslimska förband i spansk tjänst, som inte skulle dra sig för att delta i revolten på grund av motstridiga lojaliteter.
Den utlösande faktorn blev mordet den 13 juli på den högt aktade katolske högermannen, parlamentsledamoten och oppositionsledaren José Calvo Sotelo. Han hämtades tre på natten i sitt hem av Guardia de Asalto, en polisstyrka som inrättats av vänsterregimen, till vilken folk rekryterades på politiska meriter. Innan han följde med dessa rödgardister till poliser lovade han sin fru och dotter att ringa från stationen. Han kördes dock bara några kvarter bort och avrättades med ett skott i huvudet. Kroppen dumpades på närmsta kyrkogård.
Den unge socialisten i polisuniform, Victoriano Cuenca, som sköt Calvo Sotelo, visste inte att han därmed också avlossade startskottet för den nationella revolten.

De första dagarna efter att upploppen i London bröt ut förekom en del korrekt information i brittisk regimmedia. Till och med vissa ärliga, rätt intelligenta kommentarer, som den här http://blogs.telegraph.co.uk/news/katharinebirbalsingh/100099830/these-riots-were-about-race-why-ignore-the-fact/#dsq-content

Men nu är det tydligen dags för Damage control. Att det nästan uteslutande varit svarta som legat bakom rån, butiksplundringar och allmän vandalism är ett ”strukturellt rasistiskt” faktum som måste korrigeras av åsiktsarbetarna i massmedia. Så här ser den typiske upploppsmannen ut, enligt The Times, Daily Telegraph, The Sun, m fl:

Notera att den ende negern som får vara med i förbrytargalleriet åtminstone har på sig en engelsk landslagströja.

Folk går inte på det här längre.

Tillägg: alla britter jag har talat med de senaste dagarna säger i princip samma sak – ”det är bra, det är ofrånkomligt, bättre förr än senare, osv”. Ingen, säger ingen, har sagt ”vad hemskt” eller ”vi förstår inte vad som händer”.

The tide is turning.

Så händer det igen. Den fascistoida polisen mördar en 4-barnspappa bara för att han har en annan hudfärg. Arbetarklassen och ungdomen reser sig i protest…

Vilar på hanen: framlidne 4-barnspappan Mark Duggan visar sin farlighet och sina diamanter.

Den HBT-certifierade, antirasistiska ordningsmakten har svårt att hantera situationen.

UK har ju sedan gammalt goda relationer med Norge – de kanske kunde flyga in Anders Breivik till London som en annan Snake Plissken?

Nej, just det, han är ju antirasist. Och de som löpt amok hittills är ju mestadels inte muslimer utan tredje/fjärde generationens helt sekulariserade svarta, som de i alla musikvideos, ni vet.

Komplicerat det blir.

För att vara allvarlig: det här är de ytterst förutsägbara konsekvenserna av det mångkulturella projektet. Det är inte första gången och garanterat inte sista, som importerat patrask från tredje världen löper amok i Europa. Upploppen har redan spridit sig till Birmingham, Liverpool, Manchester, Bristol m. fl. ställen. Gissningsvis inspireras snart kriminella negrer i Frankrike till att apa efter.

Det här är bara en försmak av framtiden.